Att känna sig gammal och ung på samma gång
Det är lite märkligt hur en och samma dag kan få en att känna sig så ung och så gammal på samma gång…
Jag var uppe i Stockholm för ett tag sen för att gå på en kompis svensexa. Bröllopet var i somras men någon svensexa blev aldrig av då av olika anledningar. Det dröjde flera månader tills alla kunde få ihop sina scheman och ta sig från Umeå i norr och Göteborg i söder för att samlas i Stockholm.
Jag hade aldrig nåt problem med mitt schema eftersom det är tomt eller består av saker som går att ställa in eller flyttas på. Festerna kommer igen och mina jobb är knappast så betydelsefulla att jag inte kan ta ledigt från dom. Men dom andra i gänget har tentor som måste pluggas till, barn som måste passas och så vidare.
Det är något speciellt med bröllop, det är en sån definitiv manifestation av sin kärlek för varandra. Jag respekterar verkligen det och avundas dom som kommer till den punkten i sina liv. Det kanske verkar som att jag är bitter eller avundsjuk och inte unnar dom det, men så är det verkligen inte. Tvärtom, jag önskar verkligen alla mina vänner som gift sig all lycka. Det känns bara så långt borta för min egen del. Jag känner mig så ung jämfört med mina jämnåriga vänner. Jag inte ens kan lyckas ha en fungerande relation med någon.
Kärlek blir verkligen ett samtalsämne i sammanhang som har med bröllop att göra. Självklart skulle mitt ex komma upp och det var det sedvanliga rådet att släppa och gå vidare som gavs till mig. Det känns väldigt enkelt att säga en sån sak när man är gift eller förlovad, därmed inte sagt att det inte är ett bra råd. Men det är kanske inte så okomplicerat, kärlek är inte linjärt.
Vi var många i sällskapet som inte träffats på många år och många träffas bara i berusat tillstånd på juldagen. Det föll sig därför naturligt att prata om gamla minnen. Jag gillar att prata om minnen, det är ett skönt sätt att fly nuet. När man pratar om saker som hänt för nästan tio år sen så är det lätt att känna sig lite gammal. Folkölsfyllorna känns då rätt avlägsna, men dom kanske inte är det trots allt?
Svensexan slutade på en inflyttningsfest som hölls av gemensamma vänner till alla i sällskapet. I en lägenhet på söder trängdes nästan lika många personer som det var kvadratmeter i lägenhet. Folk hade inte setts på många år och rollerna från gymnasiet kom fram hos många. Vissa spelar sina favoritlåtar på stereon, andra dansar för tredje gången till samma låt och andra sitter vid ett bord pratar.
Jag var en av dom som satt vid bordet. Jag tuggade salta pinnar och diskuterade för att döva panikångesten som kom krypande på grund av allt folk och surr i lägenheten. Efter att ha diskuterat med en tjej om musik, film och norrland ett tag så hamnar vi till slut på den enorma klädhögen som bildats på sängen. Vi började hångla och allt surr försvann äntligen.
Det är skönt att bara vara i nuet men samtidigt kunna koppla bort allt jobbigt omkring en. Det är skönt att känna sig som sexton igen och känna känslan av att man har hela livet framför sig. Det är skönt att känna känslan av att gå vidare. Det är skönt att tro att livet är okomplicerat och linjärt, även om det inte är det. Man kanske behöver gå tillbaka till sexton för att gå vidare om man har kört fast? Kanske.
