Rock Bottom
Igår tror jag att jag nådde ett nytt bottenrekord. Jag har sjunkit lågt förr men igår var det värsta på länge. Jag hade ju tänkt att den här helgen skulle bli rolig. Det var iaf min inställning eftersom jag snart ska jobba 50+ timmar dom närmaste sex veckorna. (Mamma Mia är i stan om någon missat det).
“I feel like I’m walking a tight rope, without a circus net
I’m popping percocets, I’m a nervous wreck
I deserve respect; but I work a sweat for this worthless check”
-Eminem, Rock Bottom
Istället för att ha en trevlig utekväll med mina vänner så stannade jag hemma. Jag förnekade hela tiden att jag var fast hemma. Jag skulle ju bara förfesta själv tänkte jag. Desto mer klockan blev desto mer ensam och tragisk insåg jag att jag verkligen var. Jag satt och åt ostbågar ur påsen och drack taxfreeöl ur burken. Istället för att anstränga mig och hitta någon som ville gå ut på ett ställe som inte ligger på avenyn så kollade jag på fredagstv, skräptv med andra ord. Eller Sverige dansar och ler var ju iofs ganska bra, likaså Non fiction med Martin Kellerman. Men jag kunde inte känna mig mer whitetrash. Ostbågar är ju inte ens gott, men när man blir småfull på småburksöl så bryr man sig inte. Man vill bara döva ångesten lite.
Jag tänkte att jag skulle rycka upp mig och gick över till min tioåriga Laphroaig (den på 15 år rör jag bara vid speciella tillfällen). Jag kollade på Leaving Las Vegas med Nicolas Cage. Helt plötsligt så smakade spriten lika bra längre och jag kände mig ännu mer tragisk, men dock inte lika sunkig längre eftersom ostbågarna var slut.
Andra bloggar om: Mamma Mia, TV, Ostbågar, Nicolas Cage, Eminem, Whisky
Hörru vi är alla tragiska ibland, bara att anamma och acceptera. Man behöver inte alltid vara pepp.
Comment by Sara — May 12, 2007 @ 12:05