“here’s a way to take you down
another statement of our times
here’s a way to let it roll
and it’s a way to lose control
it’s not a way to draw the line
it’s just a way to say goodbye

here’s a way for a new age, another way to catch your eye
instant repeater ‘99, we’re all rewinding to get high”
The Soundtrack Of Our Lives – Instant Repeater ‘99

Snön vräker ner ute. Göteborg är kallare och gråare än på länge. Min winamp går varm med två låtar som gör mig nostalgisk, speciellt William Bell’s I Forgot To Be Your Lover. Jag har Var nostalgisk ett par dagar nu. Det började efter OS-finalen i ishockey när jag och Jacko drack öl och lyssnade på hans gamla skivor som gjorde oss nostalgiska, bl.a. Instant Repeater ’99 och The Skids’ Into The Valley.

Nu lyssnar jag på I Forgot To Be Your Lover av en speciell anledning. Jag har så många minnen från att ha lyssnat på den med en god vän som jag har tappat kontakten med. Musik kan användas som terapi på så många sätt. Nu vill jag riva upp sår och hälla salt i dom för att känna något. Jag skäms nästan hur lite jag börjar bry mig om det här.

Jag har träffat honom en gång sen i september och det var när han satt i kassan på Ikea. Förr festade vi tills solen gick upp och sjöng med till William Bell’s mästerverk tillsammans med Anton trots att folk trodde att vi var störda. Hade det inte varit för dom svartvita bilderna på väggen så hade jag nog inte kommit ihåg hur hans rödvinsrosiga kinder ser ut.

Han har knappt tagit sig tid att ringa under dom här månaderna. Visst förstår jag att psykologstudierna tar upp otroligt mycket tid men att koka lite fika eller dricka ett par öl tar faktiskt inte upp så mycket tid. Igår var det en månad sen han fyllde 25 och jag väntar fortfarande på någon slags inbjudan till samkväm. Jag tänker inte längre vara den som ringer igen och igen för att få ursäkter.

”I’m ready to close my eyes
I’m ready to blow my mind
I’m ready to leave you all behind

I’m ready to go this time
away where the faces fly
I’m ready to leave instant repeater ‘99”
The Soundtrack Of Our Lives – Instant Repeater ‘99

Andra bloggar om: Koka fika, Ikea

Jag mötte Jacko vid Götaplatsen för en långpromenad.

Vi var båda hungriga så vi gick till Jonsborgsgrillen.

Vi gjorde en klassresa genom Gårda, över motorvägen till Örgryte.

Vi gick upp på kullen förbi Prospect Hill och upp till Lunden.

Där hängde det en plastpåse i trädet och jag tänkte att jag skulle vara lite “American Beauty-pretto” och ta ett kort på en så vacker sak. Men det blev inte så vackert kanske.

Sen insåg vi vad klockan var så då var vi tvungna att stressa hem för att koka fika och kolla på hockeyn.

På jobbet berättade min homosexuella chef om ett litet skåp som finns där. Det är ett skåp med ritningar på larmet som bara han och Securitas har nyckel till. Igår hände det som inte får hända i hans värld, det tog slut på Cointreau i baren. Så han tog fram nyckeln till larmskåpet som han bara gör “in case of emergency” och plockade ut en av flaskorna med nästan 6 cl Cointreau i. Han förbannade sig över att det var internationellt mått på flaskan så att den bara rymmde 5,5 cl om man fyllde den till bredden.

Andra bloggar om: Koka fika, ishockey, Jonsborgsgrillen, Örgryte

Igår höll jag på att göra en stålmannen med en back ölglas genom hela matsalen. Det var nämligen en kille som satt med ryggen mot mig som råkade lägga krokben för mig när han skulle sträcka ut sitt ben. Som tur var slapp jag den upplevelsen.

Pitchergänget var där igår. En av killarna i det sällskapet stör jag mig så otroligt mycket på. Han har dreads, skepparkrans och baggybyxor på sig. Han har dessutom en ring i läppen vilket gör att han inte kan få en stil mer lik den jag hade för fem sex år sen. Alla hatar honom på jobbet, jag mest av alla tror jag. Jag vet inte varför egentligen. Jag tror inte att det är för att han påminner mig om mig själv för sex år sen. Jag tror bara att det är det att han är så jävla störig. Tjejerna vid bordet måste ha haft falskleg, för dom såg verkligen ut att vara sexton sjutton, det gör några av killarna också.

I baren stod det en söt tjej som jag inte kunde låta bli att vila ögonen på. Jag kollade länge på henne eftersom det var så lite att göra. Jag tyckte att jag kände igen henne. Visst hade hon varit där förr, men det var inte det. Plötsligt slog det mig, hon var ju så otroligt lik en yngre Drew Barrymore. När jag kom hem så googlade Dru Barrymore (jag fick för mig att det stavades så) och då kom det upp en helt annan skådespelerska.

Andra bloggar om: Drew Barrymore , dreads

Idag har jag haft bittert men trevligt med Jacko. Vi är båda bittra på staten, eller snarare alfakassan och a-kassan. Han fick avslag på sin ansökan om alfakassa och fick mottagningskvitto med ett beslut om att mitt medlemskap i a-kassan har upphört. Med hänvisning till 45§ LAK. Visst stämmer det att jag är för sen med att betala in, men jag tycker att en varning innan vore på sin plats. Ska överklaga beslutet och se vad som händer.

Vi kokade fika och kollade på Prison Break för att koppla bort omvärlden som är lika trist som Göteborgs väder. Vi såg avsnitten 11, 12 och 13. Fan vad allt är spännande nu, jag längtar verkligen på fortsättningen.

Nu har jag kokat min andra kopp fika för dagen och nu kollar jag upp serienumren på några av mina favoritskivor för att se vad dom är värda. Paul Kelly’s Hooked Hogtied & Collared är värd närmare $40, jag köpte den för 40 kronor. Luther Ingram’s (If Loving You Is Wrong) I Don’t Want To Be Right är värd £5, jag köpte den för 25 kronor.

Det är såna här saker som gör en gråmulen dag som denna lite lite ljusare.

Andra bloggar om: koka fika, Prison Break

Jag fick det mesta av min lön (kontant som vanligt) dagen efter mitt senaste inlägg. Det innebar att jag kunde trött ta mig hem till Gävle ett par dagar för att bland annat ta bilder på min vän Erik som ska användas till arbetsprover. Hur dom blir återstår att se.

Jag har den senaste tiden missbrukat auktionsidan tradera.com vilket har resulterat i en massa nya skivor, både bra och mindre bra sådana. Även en digitalkamera av modellen Nikon D100 har inskaffats.

Jag fick mig en funderare angående mitt skivsamlande när jag läste en krönika av Lennart Persson i ett gammalt nummer av Sonic. Han skrev bl.a. om kopplingen mellan skivsamlande serotoninhalten i kroppen. Det jag kände igen mig i var mest (tvångs)tanken om att jag måste ha originalutgåvan, på rätt etikett och helst i mono om det var så den spelades in från början istället för den fejkade stereoskivan. Det låter liksom bättre på dom blå Staxetiketterna.

Ett i-landsproblem som har oroat mig dom senaste veckorna är att skivsamling.nu har legat nere. Idag har den kommit upp och har jag ett dilemma. Ska jag bara skriva in dom skivor som passar in i min skivsamlande nördidentitet? Eller ska jag skriva in mina pinsamma skivor också? T.ex. Daniel Lindströms singel Coming True som jag har fått som ett skämt på ett julklappsbyte eller varför inte mina Orupplattor som jag faktiskt gillar.

Igår skickade jag en diatrib till min chef via sms där jag dels förklarade att jag var tvungen att skicka ett sms eftersom han aldrig svarar i telefon och att jag inte tänker börja arbeta förrän jag har fått min lön. Idag är det den 10e och jag skulle ha fått mina pengar den 25e, så nu får det fan vara nog!

Ilskan har bubblat länge nu bland dom anställda på min krog och systerkrogen. Folk har gått två månader utan lön, bland annat en kvinna och en man som har barn tillsammans. De senaste veckorna har kampstrategier jag bara diskuterat och läst om i teoretiska skrifter börjat sticka fram spontant. Folk maskar, strejkar vilt, snor saker, men framför allt pratar folk med varandra om och mot chefen. Även om man inte kan kalla det ett arbetarkollektiv i klassisk mening så är det här det närmsta jag har upplevt genom mina år i restaurangbranschen. Alla ställer upp för varandra utom den självutnämnde personalchefen som snart kommer att få ta en del skit hon också.

Det var längesen jag var så less på den här smutsiga branschen, men samtidigt är jag peppad av att se hur folk kämpar. Alla stödjer mitt ultimatum och min eventuella vilda strejk. Det känns bra. Jag hoppas nästan att det blir av så chefen får se hur viktig en bra diskplockare verkligen är. Jag undrar också vad dom unga feministerna och marxisterna som igår diskuterade vilt säger om att dom kommer få vänta länge på den billiga lönen. Står dom också på min sida?

Min favoritwhoremone Alex har tyvärr lämnat västkuststaden Göteborg för att åka hem till Salt Lake City och hälsa på sin familj. Men han har inte lämnat staden för evigt eftersom han är alldeles för beroende av ”swedish girls” och inte utan intryck. Om jag inte skrev det tidigare så gör jag det nu och det är att han är ruskigt lik Shaggy i Scooby Doo. Så det är inte svårt att känna igen honom och om han skulle träffat någon blind så lär dom känna igen hur han kan överrösta ett helt ställe och äga det för en stund.

Jag skrev tidigare ett inlägg om trekanter som handlade om Alex bland annat. Han är fortfarande idag besviken på att han inte fick till det med ”the BDgirls”. Men jag kan avslöja att han äntligen har få ha en trekant. Några detaljer har jag lovat att inte avslöja men jag kan säga att vansinnet började redan på Kellys med att dom visade brösten och hånglade med varandra fram en publik som bjöd på drinkar. Vilket resulterade i att alla tre blev ganska onyktra.

I tisdags var det avskedsfest för Alex. Den började på Sejdeln med några öl tillsammans med Candy, Henrik, Kevin m.fl. Vi gick senare vidare till Kellys där det var karaoke. Där kom en tjej fram och säger att hon har klippt mitt hår på ett politiskt möte för typ åtta år sen. Det var väldigt oväntat. Men inget gör mig förvånad längre med tanke på hur liten den här världen verkar vara och i synnerhet den här staden. Många fina låtar framfördes till Alex’s hyllning. Bland annat Mauro Scoccos Sarah där Sarah hade bytts ut mot Alex i refrängen.

Efter några öl på Stars n’ Bars så skulle vi till filmfestivaltältet som tyvärr var stängt så vi tog en taxi till Rivertons Skybar på Henriks initiativ om jag inte minns fel. Stället i sig var väl inte så speciellt som man skulle kunna tänka sig men utsikten över hamnen är ganska oslagbar. Efter ett tag kommer Nina Persson och sätter sig vid bordet bredvid oss. Kevin går då fram efter ett tag för att snacka med henne om sitt band bland annat. Dom snackar länge, om Nina Simone bland annat. Sen snackar Alex med henne om Salt Lake City. Även jag växlar ett par meningar med henne och skakar hand innan det var dags att gå för att stället hade stängt.

Utanför hoppar vi in i en taxi och ska åka till Alex som ska bli upphämtad av en annan taxi och åka till Landvetter om en dryg timme. När taxin stannat vid Vasaplatsen där vi bestämt att gå av så går jag och Johan ur taxin medan Alex och en tjej sitter kvar. När vi stängt dörrarna så åker taxin helt plötsligt iväg med Alex och tjejen. Det var det sista jag såg av honom på ett tag. Men ganska skönt att slippa det där jobbiga avskedet faktiskt.

Allt som allt var det en ganska typisk utekväll med Alex förutom att den slutade fyra på morgonen istället för tio…