Jag saknar att vara the bad guy ibland. Det känns som jag är alldeles för snäll nu för tiden. Jag låter folk trampa på mig och biter ihop som en kontorsslav som tror att han kan göra karriär genom att bara stå ut med sin sadistiska tyrann till chef.

Jag undrar om mitt långfinger lever fortfarande? För drog jag det snabbare än Lucky Luke på ren reflex till vem som helst som var i min väg. Jag saknar att vara hatad av vissa och älskad av andra. Då var allt svart eller vitt, idag känns allt lika grått och trist som Göteborgs väder.

Jag saknar att leva thug life med min evige vapendragare Erik. Jag kommer aldrig att glömma folks sura miner och klagande suckar när vi satte på hiphop och höjde volymen på stereon när andra ville lyssna på Kent eller annan skitmusik. Vi skrek alltid med på det mest politiskt inkorrekta meningarna bara för att provocera de tråkiga myspopparna.

”I’ll murder you…you…and you
Don’t give a fuck about you..you…and you

We gettin bitches, bitches, money, money, basically
There ain’t no kissin, we just fuckin honeys, basically
You see y’all snitchin niggaz talkin funny, basically
Me and my niggaz is known to keep it ugly, basically”
Capone N Norega – Straight Like That

Jag saknar kaosfyllorna, ljudet av krossat glas, lukten av sprejfärg, att bli utkastad från krogen för andra gången samma kväll. Jag saknar att hamna i bråk med samma personer på samma fester och ändå komma tillbaka för att det var en för liten stad för att välja andra fester. Jag saknar mina värsta antagonister. Jag saknar att smyga in öl på krogen och att discodricka. Jag saknar att vakna upp och undra vad fan som hände och ha kramp i händerna på morgonen för att man har hållit hårt i ett järnrör när man slog sönder saker kvällen innan, d.v.s. krigarhänder.

“You and I we can die together,
yo shit don’t change
We’ll always be thugs forever”
Capone N Norega – Brothers

Det känns som att det mest farliga jag gör nu är att ladda ner musik och planka på spårvagnen. Det är enklare och roligare att leva lite mer svart/vitt än den gråa vardagen jag pinar mig genom nu. Då levde jag varje dag som om den var min sista. Idag lever jag mer varje dag som att det är en måndagsmorgon.

Det smärtar i mitt bröst. Jag känner mig som en TBC-unge igen. Vad är det med Stockholm och hosta egentligen? Jag har haft sån här fruktansvärd hosta två gånger tidigare och den ena gången var också i Stockholm. Beror det på det där hemska draget och kastvindarna i tunnlarna kanske? Eller beror det helt enkelt på att jag sällan lever ett sunt liv där? I vilket fall som helst så hjälper inte Noskapin. Jag vill ha tyngre grejer. Mer om det i en kommande post dock.

Nyårs afton var trevligt att fira i år precis som förra året. Med undantag för den lilla sömn jag fick natten innan p.g.a. nattjobb och tidigt tåg. Jag åt en god middag som enligt vissa var för stark men enligt mig innehöll för mycket dill bara. Spelade nya TP med bara nöjesfrågor vilket var väldigt roligt. Vi körde utan den medföljande DVD:n men det fungerade ändå. Det blev oavgjort för att vi var tvungna att stressa till tunnelbanan för att hinna till festen och tolvslaget.

Precis som när jag firade i New York för ett par år sen så fick jag stressa på alla som bara sa att det var lugnt. Då hade jag min vapendragare Erik med mig mot Elin och Emma som blev tidsoptimister när dom höll på med sina kvinnliga bestyr. Då ledsnade vi helt och tog pendeln in till New York själva vilket resulterade att vi höll på att frysa ihjäl på gatan i Connecticutförorten. Vi trodde t.o.m. att vi såg Dian Ross’ Limousine. Men det är en annan historia.

Det som gjorde att vi höll på att missa tolvslaget i år var Sannas samaritinfall att hjälpa en hårdrockare som fastnat med sitt långa hår någonstans på t-banestationen. Men vi hann till festen ganska precis till tolvslaget. Vi hann t.o.m. korka upp skumpan och skåla medan vi stod på takterrassen i gamla stan och kollade på fyrverkerierna som smällde över city. Festen som följde var trevlig. Träffade gamla bekanta som jag inte sett på länge. Sen gick vi till en mindre lyckad och desto mer konstig efterfest hos en viss Håkan.

Eftersom jag är en musiknörd så måste jag nämna en bra nyårslåt. Min bästa och om jag ska vara ärlig den enda jag kommer på just nu på rak arm. Låten heter i.a.f. New Years Resolution och spelades in av Otis Redding och Carla Thomas 1967. Jag har den både som b-sida på den blå Staxsingeln Lovey Dovey från 1968 och på albumet King and Queen med Carla Thomas från 1967.

“I hope it’s not too late
Just to say that I’m sorry, honey
All I want to do
Is just finish what we started, baby

Let’s turn over a new leave
And baby let’s make promises
That we can keep
And call it a new year’s resolution”