Borås
Efter en seg bilresa (det tog 30 minuter från Linnégatan till Johanneberg) så var vi äntligen framme i Borås. Det blev inte bättre av att vi satt fyra personer i baksätet heller.Trägårn’ där hundarna skulle spela var ett ganska mysigt ställe. Det kändes som man var hemma hos någon eller något liknande. Logen var väldigt gemytlig och kändes som arketypen för en loge. Väggarna var fyllda med signerade affischer från band som spelat där tidigare. Någon hade skrivit ”tjejer kan” på Sahara Hotnights affisch
Uppladdningen inför spelningen var seg. Alla kändes trötta och oinspirerade. Alla utom Pompe som kom en stund innan dom skulle gå upp scenen. Kanske kan det ha berott på att han druckit en halvliter vin i bilen från Göteborg? Han levererade också årets hårchock.
Boråsarna var skitfulla och röjiga. Det i kombination med det dåliga ljudet gjorde att spelningen kändes väldigt punkig. Det kändes som låtarna gick lika snabbt som på en Ramoneskonsert och spelningen var över på nolltid utan att jag fått allt för bra bilder. Jag är missnöjd med nästan alla. En blev dock bra. Jag tog den exakt samtidigt som en annan så jag fick med blixten från den kameran.
Vi hade lite efterfest i logen först och sen försökte vi panikragga en efterfest eftersom den utlovade efterfesten som Totta skulle ha blev inställd p.g.a. hennes bråk med sin pojkvän. Det gick inget vidare så vi dansade lite och önskade låtar av den småroliga DJ:en. Han hade tidigare kommit in i logen och dragit några snabba skämt på sin boråsdialekt.
” Äre ni som ä The Dogs elle’?
-Jag såg köpplet utanför.”
” Men ni ä van att få skäll va?
- Elle’ brukar ni tanka på OK?”
Detta ledde in oss på ordvitsar resten av vistelsen. Bland annat denna:
”Var brukar du tanka?
-Q6
Menar du inte Q8?
-Nej jag tankar aldrig fullt.”
Till slut fixade Totta en efterfest. Vi åkte hem till någon kille som hade fest i hans systers och hennes mans lägenhet. Han bjöd på en flaska Smirnoff som antagligen var deras. Jag gillade den lägenheten som var inredd med 50talsmöbler, några i string. Men mest av allt gillade jag några singlar. William Bell & Judy Clay – Private Number som jag länge funderade på att stjäla.
Dagen efter var några av oss och jag kände mig som ett spöke när vi gick genom hela Borås för att få i oss lite frukost på Max. Jag var nog den enda som var nöjd med maten där. Dom andra fick kalla supremeburgare och liknande. Typiskt när jag pratat så gott om Max innan. Precis innan vi ska kliva på bussen så börjar vi alla sjunga lite spontant…
” Start spreading the news
I’m leaving today
I want to be a part of it, Borås, Borås”
Boro, Boro, Boro, Boro, Boro, Boborås.
Ja, elle nåt. Trevlig läsning. Puss.
Comment by La Motta — November 2, 2005 @ 12:50
Oj, hårchock. Hej Erik.
Comment by Anne — November 2, 2005 @ 13:35
Alla band ska ha sina ökengig som några år senare blir en bra historia. Sen kommer dom som var där och inte tyckte att det var nåt att ha under kvällen att några år senare skryta med att dom var där redan då. Kanske var Borås det tillfället.
Det var väl inget fel på bilderna?
Comment by Gretschen — November 3, 2005 @ 07:18
Gretschen: Det var ingen ökenspelning. Men det var väl inte deras bästa heller kanske.. Men man kan ju alltid hoppas att det här är en sån spelning folk ser tillbaka på och skryter om när Hundarna har blivit stora!
Dom bilderna som jag har med här är ju okej, men jag vet att jag hade kunnat göra bättre. Lite väl självkritisk är jag också brukar folk säga…
Comment by Administrator — November 3, 2005 @ 11:58
Dags att uppdatera?
Best blog ever
Comment by Martin — November 15, 2005 @ 17:24