I torsdags gjorde jag ett litet fotojobb åt några kompisar. Dom har ett band som heter Hundarna. Dom hade en spelning på Sticky Fingers som dom ville ha dokumenterad. Självklart ställer jag upp och lånar en Nikon D70 från skolan jag gick på. Eftersom den inbyggda blixten är skitdålig så tog jag min egen som jag inte lärt mig hur den fungerar riktigt än, vilket resulterade i lite krångel i början, det i kombination med alkohol. Medan jag väntade på att Hundarna skulle byta om passade jag på att nyttja barens fina halva priset-erbjudande. En Cuba Libre kostade endast blygsamma 31 kronor, det är då man kan lämna två tjugor och säga att det är jämnt så och känna sig som en glidare. Man blir dessutom serverad först när man beställer senare. Jack Daniels och Kaluha är en god shot kom jag på.

Eftersom jag var med bandet så fick jag sitta i logen som inte var så glamourös som jag först trott. Den fungerade lika mycket som förråd. Men i glada vänners sällskap så duger det mesta. Backen med öl var slut när jag kom till logen, men det var nog lika bra att hålla sig något nykter när man ska ta bilder. Efter lite allsång och pepp går bandet upp på scenen. Det är sällan man ser sån spelglädje och scennärvaro idag tycker jag. Ett gäng galningar står på scenen och trollbinder publiken och sjunger om småstadstankar och trasiga själar. Gud är en Hund och en självklar del av bandet. Sångaren är ju trots allt en Son of a preacher man…

”JACKO en hund! En PREDIKANT MED PISTOL!
Jag och min bror och en dröm om att bli stor
Från kyrkogårdarna i Missisippi tog jag tåget in till GÖTEBORG CITY

EN STOR STAD
OCH INGENTING GÖR ONT
DET GÖR MYCKET MER ÄN SÅ!”

När vi druckit upp den andra backen med öl så blir det stress till spårvagnen som tar oss till min efterfest i Gamlestaden. Hundarna är ett stort band vilket resulterar i att vi blir många törstiga själar som tar oss med spårvagn och taxi till mitt vardagsrum. Jag hade ett krav för att ha efterfest och det var att jag skulle på spela musiken. Jag har alla mina soulvinyler i en back och det var den som gällde. Det var uppskattat tror jag. Jag hade dessutom kontroll på volymen på stereon. Alla uppskattade Stax och Motownorgien verkade det som.

Just när jag sjunkit in i min musikbubbla som bäst så säger nån att det ringer på dörren. Det ser ut som BRIS säger någon. Föräldrar på stan säger någon annan. Jag öppnar och ser en man och en kvinna som nästan har lika fula uniformer som dom blå/grön/turkosa som Västtrafiks biljettkontrollanter har. Det är vi som är störningsjouren säger dom. Ni får sänka er, det hörs i hela huset. Uppenbarligen så gjorde det inte det, men folk sprang ut på gården och glömde att stänga dörren och liknande så det lät nog lite. Men egentligen så var det nog den andra efterfesten som lät. Tyvärr så fick jag slänga ut nästan alla vilket var väldigt tråkigt eftersom jag tyckte att det var trevligt och nästan alla var städade.

Nu är frågan vilka störningsjouren är och varför dom finns? Jag trodde förr i tiden att det bara var en myt eller att dom bara fanns i Stockholm. Dom är i alla fall en blandning av BRIS, Föräldrar på stan och Securitas, en kvasimyndighet med andra ord. På deras hemsida kan man läsa utförligt om hur dom fungerar. Hyresgästen ringer ett journummer som blir vidarekopplat via SOS Alarm. Vilket borde innebära att det redan hårt belastade larmcentrat blir ännu mer belastat i onödan. Varför finns dom överhuvudtaget? Är folk så rädda för varandra att de inte kan knacka på sin grannes dörr och be denne att hålla käften? Jag skulle respektera det så mycket mer än någon kvasimyndighet. Eller är folk bara så förslappade av att äta ostbågar och kolla på Idol?