En ny rörelse är i farten. Det känns inte som att den går att stoppa riktigt. Ingen tydlig ledargestalt eller ens en tanke verkar finnas. Ett löst sammansatt nätverk av udda individer intar det offentliga rummet. De har tidigare verkat i det fördolda. Nu har det tagit sig ur sina skrymslen. De är här för att ta plats och för att stanna. Nördarna är här och de är sugna på revansch!

Alldeles för länge har man sett ner på folk med smala intressen. Serietidningar och datorer var tidigare enbart förknippat med nördar. Ville man porträttera en person som nörd i en film så var det genast de intressena personen hade. På senare tid har det istället kommit en uppsjö av filmer som bygger på serietidningar. Det har väl mer eller mindre blivit en egen slags genre.

Datoranvändandet har ökat explosionsartat. Datorn är ett naturligt instrument för kommunikation idag. Ungdomar pratar mer med varandra på MSN Messenger än i telefon. Musik delas digitalt istället för med gamla hederliga blandband. Folk lägger upp sitt liv i dagboksform i bloggar. Ska du vara någon så måste du ha en blogg.

Tv-tablån består till stor del av program om nördar, allt ifrån datingprogram till dramaserier. Ingen kan väl ha undgått det sköna fotbollsprogrammet FCZ med Tore Kullgren i spetsen. I början när jag hörde om programmet så var jag skeptisk. Jag trodde att det skulle vara ännu ett program fyllt med lyteskomik byggt på folk med specialintressen. Men så fel jag hade. Feel good-känslan programmet får fram gör att ingen kan skratta åt dem utan snarare med dem. Mobbarna från högstadiet sitter och hejar på och vill att de ska lyckas. Den här serien måste ju vara ett av de bästa sätten att förebygga mobbning. Det känns så i alla fall.

Nördar har blivit sexobjekt för unga tjejer. Då tänker jag inte på FCZ-killarnas kalsongreklam i första hand utan på Adam Brody som spelar huvudrollen Seth Cohen i serien The O.C. Seths största intresse är såklart serietidningar. Han lyssnar på emo och indiepop och passar inte in överhuvudtaget på den snobbiga skolan där han går. Men ändå vill tjejerna ha honom. Är han så fel att han är rätt?

Antagligen så bor det en liten nörd i oss alla. Jag vet att det bor en i mig. Men jag vet inte om jag vågar berätta om den. Min nörd har skivetiketter som största intresse. Han föredrar blå Staxetiketter i mono framför gula i stereo. Han blir besviken om vinylskivan är släppt som brittisk re-issue istället för amerikansk originalutgåva. Helst vill han båda trots att skillnaden är minimal. Helst vill han ha singlarna också. Helst i många utgåvor.

Beskriv gärna din nörd i kommentarerna.

I torsdags gjorde jag ett litet fotojobb åt några kompisar. Dom har ett band som heter Hundarna. Dom hade en spelning på Sticky Fingers som dom ville ha dokumenterad. Självklart ställer jag upp och lånar en Nikon D70 från skolan jag gick på. Eftersom den inbyggda blixten är skitdålig så tog jag min egen som jag inte lärt mig hur den fungerar riktigt än, vilket resulterade i lite krångel i början, det i kombination med alkohol. Medan jag väntade på att Hundarna skulle byta om passade jag på att nyttja barens fina halva priset-erbjudande. En Cuba Libre kostade endast blygsamma 31 kronor, det är då man kan lämna två tjugor och säga att det är jämnt så och känna sig som en glidare. Man blir dessutom serverad först när man beställer senare. Jack Daniels och Kaluha är en god shot kom jag på.

Eftersom jag var med bandet så fick jag sitta i logen som inte var så glamourös som jag först trott. Den fungerade lika mycket som förråd. Men i glada vänners sällskap så duger det mesta. Backen med öl var slut när jag kom till logen, men det var nog lika bra att hålla sig något nykter när man ska ta bilder. Efter lite allsång och pepp går bandet upp på scenen. Det är sällan man ser sån spelglädje och scennärvaro idag tycker jag. Ett gäng galningar står på scenen och trollbinder publiken och sjunger om småstadstankar och trasiga själar. Gud är en Hund och en självklar del av bandet. Sångaren är ju trots allt en Son of a preacher man…

”JACKO en hund! En PREDIKANT MED PISTOL!
Jag och min bror och en dröm om att bli stor
Från kyrkogårdarna i Missisippi tog jag tåget in till GÖTEBORG CITY

EN STOR STAD
OCH INGENTING GÖR ONT
DET GÖR MYCKET MER ÄN SÅ!”

När vi druckit upp den andra backen med öl så blir det stress till spårvagnen som tar oss till min efterfest i Gamlestaden. Hundarna är ett stort band vilket resulterar i att vi blir många törstiga själar som tar oss med spårvagn och taxi till mitt vardagsrum. Jag hade ett krav för att ha efterfest och det var att jag skulle på spela musiken. Jag har alla mina soulvinyler i en back och det var den som gällde. Det var uppskattat tror jag. Jag hade dessutom kontroll på volymen på stereon. Alla uppskattade Stax och Motownorgien verkade det som.

Just när jag sjunkit in i min musikbubbla som bäst så säger nån att det ringer på dörren. Det ser ut som BRIS säger någon. Föräldrar på stan säger någon annan. Jag öppnar och ser en man och en kvinna som nästan har lika fula uniformer som dom blå/grön/turkosa som Västtrafiks biljettkontrollanter har. Det är vi som är störningsjouren säger dom. Ni får sänka er, det hörs i hela huset. Uppenbarligen så gjorde det inte det, men folk sprang ut på gården och glömde att stänga dörren och liknande så det lät nog lite. Men egentligen så var det nog den andra efterfesten som lät. Tyvärr så fick jag slänga ut nästan alla vilket var väldigt tråkigt eftersom jag tyckte att det var trevligt och nästan alla var städade.

Nu är frågan vilka störningsjouren är och varför dom finns? Jag trodde förr i tiden att det bara var en myt eller att dom bara fanns i Stockholm. Dom är i alla fall en blandning av BRIS, Föräldrar på stan och Securitas, en kvasimyndighet med andra ord. På deras hemsida kan man läsa utförligt om hur dom fungerar. Hyresgästen ringer ett journummer som blir vidarekopplat via SOS Alarm. Vilket borde innebära att det redan hårt belastade larmcentrat blir ännu mer belastat i onödan. Varför finns dom överhuvudtaget? Är folk så rädda för varandra att de inte kan knacka på sin grannes dörr och be denne att hålla käften? Jag skulle respektera det så mycket mer än någon kvasimyndighet. Eller är folk bara så förslappade av att äta ostbågar och kolla på Idol?

Nöden har ingen lag. Ibland har man inga pengar men man måste bli full till vilket pris som helst. By any means necessary, som Malcom X så vackert uttryckte det. All integritet och skrupler försvinner när man måste bli full.

Sticky Fingers är ett ställe där man inte kan vara nykter. Jag trodde att jag hade grundat med lagom mycket Fidel Castro på fotbollen och födelsedagsfesten på Munhålan. Tydligen inte. Jag hade pengar till inträde och en öl. Katastrof. Jag försökte hålla igång fyllan med cigaretter men det fungerade inte. Medan jag letade efter Therese och Maria så kom jag att tänka på när vi discodrack på Tre&Co hemma i Gävle. Det var på tiden då jag var sjutton eller nyss fyllt arton. Då hade jag dåligt med pengar precis som nu. Då lärde min bästa kompis Erik mig ett oslagbart koncept som han kallade discodricka. När folk ställer ifrån sig drinkarna för att dansa och liknande så snor man dom lite snyggt. Det brukade vi göra ofta minns jag. Jag snodde tom White Russians trots att jag är vegan.

Therese ville dricka shots men jag sa att jag inte hade några pengar. Hon föreslog att vi skulle sno drinkar. Perfekt. Jag vågade inte göra det när jag var själv. Det gick lite segt i början men sen blev jag mästertjuven. Sammanlagt lyckades jag stjäla till mig en shot och två öl. Mer orkade jag inte. Dessutom bjöd Therese på en Sambuca. Thanks mate!

Restaurangbranschen är väldigt rolig att jobba i eftersom man stöter på mycket udda och intressanta personer. Gästerna hatar man för det mesta, man hånler lika mycket inombords som man ler mot dom. Då och då så är det någon gäst som har en bra historia att berätta. Men ingenting går upp emot ens kollegors historier.

Igår gick temat på historierna i trekantens tecken. Triangeln är en ganska hård, vass och otrevlig geometrisk figur egentligen. Den är också ganska främmande för de flesta. Men det är ingen tvekan om att den är spännande och att folk är nyfikna. Åtskilliga böcker och filmer har gjorts i temat. Jules et Jim är en av mina favoriter.

Men igår var det inte relationsdrama det pratades om utan om knull. Min kollega Alex berätta om två BD-tjejer han fått med sig hem efter deras spelning på Liseberg. Dom var från Örebro och hade ingenstans att sova. Han räknade bara med lite efterfest. Dom hamnar i sängen och han hånglar lite med den ena. Han går iväg och när han kommer tillbaka så är hon naken. Han lägger sig emellan dom. Plötsligt slits dörren upp och hans rumskompis Justin kommer in och skriker you can’t do that man, they’re too young! Sen slår han sönder ett glas på golvet och hoppar upp i sängen och sparkar Alex i ansiktet. Det blev ingen trekant för Alex som fortfarande är sur på att Justin för att han sumpade hans once in a lifetime chance.

På mitt andra jobb berättar bartendern om att han har haft två trekanter på en vecka. Den ena oglamourösa var på jobbets urinstinkande toalett. Den andra var något roligare. Han hånglar först med en tjej på dansgolvet medan en annan flirtar med honom. Tjejen han hånglar med går på toa han hånglar med tjejen som flirtade. Henne följer han med hem och när dom är utanför så berättar hon att hon inte bor ensam. Typiskt tänker han och tror att han inte ska få knulla. Hon ringer och en tjej i mjukiskläder kommer ner och öppnar. Han funderar en stund om det var den första tjejen han hånglade med på dansgolvet men är för full för att minnas. Hon ser frikyrklig ut och hans hopp sjunker ännu mer. Skenet kan tydligen bedra. Den frikyrkliga tjejen är den som tar initiativet. Han fick sina snuskigaste fantasier uppfyllda och försökte spela cool men det sken igenom för han var som ett litet barn på julafton. Han ville ringa alla sina kompisar när han gick hem men det var för sent på natten. Hade han träffat någon på gatan så hade han berättat för vem som helst om det underbara han varit med om.

Jag mötte Bojan och Peter på jobbet i torsdags. Dom hade varit och repat och skulle bara ta en öl som det heter. Alex, min galna kollega från staterna skulle komma dit och vi skulle vidare på förfest hos hans granne. Han skulle bara hämta en flaska vin på jobbet så det passade sig bra att mötas där. Efter två kalla och snabba så ändrar Bojan sitt schema för morgondagen och bestämmer sig för att följa med ut. Peter dricker upp det sista i glaset och tackar för sitt. På vägen till förfesten hittar Alex en femtiolapp och blir glad, har nämligen en barnota på fem tusen kronor på jobbet.

Förfesten känns lite stel i början. Värden torkar sina strumpor i gasugnen och är på dåligt humör. Hans flickvän väger upp alla hans dåliga sidor, oskyldig och överlycklig som hon är. Hon fyllde nyss arton och han trettiotvå. Vi lyssnar på Boys som vi senare ska se på Gump. Dom låter som en halvtaskig kopia på The Smiths. Alex byter skiva till Louis XIV.

I said sing, sing me a song
And bang me like the girls in Hong Kong
I know I know I ain’t correct
But politics are so much better when there’s sex

Bacardi Limon och ginger ale glider ner i min strupe lättare snabbare och snabbare och jag börjar känna mig berusad. Bojan dricker samma sak fast i ett lugnare tempo. Pompe ringer och säger att han kommer trots allt. Jag möter upp honom och när jag ska gå in igen så går Bojan ut och möter Björn som kommer i full fart på sin cykel. Han har sin fula hjälm på sig som jag börjar gilla nu. Jag bjuder bort min sista sprit till honom och Alex och sen är det dags att dra vidare.

Vi hamnar på Skål alla är stressade förutom jag, Björn, Bojan och Pompe. Dom andra skyndar sig till Gump för att hinna se hela Boys. Vi sitter kvar ett tag och pratar med en tjej som kände någon i vårat sällskap som gick. Det kunde ha blivit stelt men Bacardin smorde läpparna antar jag. Hon lämnar jordnötterna som hon knappt åt av och drar hem. Vi äter upp dom och går till Gump. Pompe drar och ska träffa någon.

Vi kommer in och köper en varsin öl och kollar på en eller två låtar med Boys. Inte nog med att dom försöker låta som The Smiths, sångaren försöker dessutom se ut som Morrissey. Fast han är lite fetlagd och saknar karisma.

Vi går i köket där alla coola människor hänger. Det är som vilket sunkigt restaurangkök som helst fast med en liten bar i. Jag känner mig lite exklusiv trots allt. Ölen kostar nio kronor mindre där inne, vilket var skönt med tanke på min ekonomi. Då och då så kastade dom ut alla ur köket för att bli av med icke önskvärda personer. Jag antar att jag var en av dom.

Jag Bojan och Björn sätter oss vid ett bord ute i det röda rummet istället. Vi ser en jävligt stor kille som Björn säger är Papa Dee. Jag säger att han bara är lik honom. Vi sitter ett tag och snackar om allt möjligt. Besvärande hårväxt blir ett långt samtalsämne och vi bestämmer oss för att ha en vaxningskväll. Jag tänker föreslå att vi ordnar det hela till en spa-dag med bastu, ansiktsmasker och allt som hör till.

Vi går in i köket igen och tar en till öl. Nu inser jag att jag har fel, det är ju faktiskt Papa Dee. Fan vad stor han är tänkte jag för mig själv. Björn och Bojan går och röker i det lilla rökrummet som snarast kan liknas vid gaskammare som är lite större än en klädkammare. Folk lämnar köket och det blir nästan bara jag och Papa Dee kvar. Jag har tråkigt och försöker starta en konversation med honom. Jag vet först inte vad jag ska säga men sen frågar jag honom om han lyssnar mycket på Studio One-ska. Han blir irriterad och svarar med en arrogant fylleröst som bara folk med alkoholisttendenser har jag ska berätta för dig att jag kan ALLT om ska. Jag blir ställd och säger lite sarkastiskt jaha, okej då vet jag och går därifrån.

Björn och Bojan vägrar att lämna rökrummet så jag gör dom sällskap. Björn stöter på någon tjej och det går halvbra. Jag står mest tyst och försöker blåsa bort röken ur ögonen. Det kommer in en tjej och ställer sig bredvid mig. Uttråkad som jag är så börjar jag slentrianragga på henne, mest för skojs skull. Det går bättre än vad jag räknat med. Efter ett tag ledsnar vi på röken och går ut och säger att vi ska ses senare.

Björn snackar fortfarande med samma tjej. Jag har fortfarande lite tråkigt och vill inte lägga mig i. Vid samma bord sitter en tjej som ser ut som Chloë Sevigny. Jag sätter mig bredvid henne och berättar att jag tycker att hon är lik henne. Hon hade aldrig hört det förut. Jag försöker starta en diskussion om henne. Det går inte så bra. Vi hinner snacka lite om Kids och Boys Don’t Cry och när jag vill börja snacka om Last Days of Disco så blir jag avbruten. Hon säger att killar annars mest brukar säga att hon är snygg och förstod nog inte riktigt varför jag sa att hon var lik Chloë. Varför tror alltid tjejer att man stöter på dom om man börjar prata med dom?

Tjejen som såg ut som Chloë Sevigny och Björns tjej går och några i deras sällskap stannar. Folk börjar bli fulla och många går hem. Alex gick utan att säga hej. Det gjorde inte så mycket. Björn blir bjuden på efterfest på Pustervik och vi säger att vi kanske kommer. Vi ställer oss och hänger utanför. En kompis lillasyster och hennes kompis letar efter ett simkort på marken under en bil. Alla har roligt åt dom. Jag ringer Alex som tydligen dragit hem, men han ska inte ha någon efterfest heller. Jag letar efter tjejen jag pratade med i rökrummet och inser plötsligt att jag inte kommer ihåg hur hon ser ut. Jag inser också hur full jag måste vara.

Vi följer med några till efterfesten på Pustervik. Väl framme knackar vi på rutan och blir lite motvilligt insläppta. Ett annat sällskap blir också det. När vi kommer upp på övervåningen och tror att vi äntligen ska få en öl så blir vi utslängda av några idioter. En av dom, en kille som var lite längre men smalare och antagligen svagare börjar putta mig i ryggen när jag går nedför trappan. Efter ett tag blig jag så förbannad att jag överväger att slå till honom men hejdar mig. Kanske lika bra.

Spårvagnen hem och kvällen når ett antiklimax.

Jag läste nyss Fredrik Strages Mikrofonkåt (ja jag vet att jag är fyra år efter alla andra). Jag tyckte att den var ganska bra faktiskt. Även om jag kände till det mesta av hiphopens historia så fick jag en massa anekdoter om bl.a. MC Tim m.fl. som jag inte kände till tidigare.

Mitt favoritkapitel var naturligtvis det om wiggers. Wiggers fascinerar mig. Många skulle nog påstå att jag är en själv. Det förnekar jag naturligtvis in i det sista. Enligt Strage så skulle nog det göra mig till en wigger, en ”naturlig wigger”. Men om jag nu är en wigger, vilket jag förnekar så är jag nog en blandning av en postironisk wigger och en naturlig wigger.

De postironiska wiggrarna som Strage ogillar mest är de som övergår från att gilla de mest extrema sidorna av hiphop t.ex. guldtänder, snuskiga texter och tidningen Murderdog på ett ironiskt sätt till att verkligen gilla det. De naturliga wiggrarna är något äldre och mognare än andra wigger och har adopterat den svarta livsstilen så länge att det knappt tänker på att den är svart längre.
Jag tycker att guldtänder är coolt, jag försvarar mig självklart med att det är kitschigt. Jag tycker att snuskrap är roligt och ibland bra, jag försvarar nog det med kitsch också. Jag läser tidningen Murderdog och trots sin bristande journalistik och fattiga språk så tycker jag verkligen att den är bra. Dom rapporterar om artister i småhålor i hela USA till skillnad från andra tidningar som i.a.f. tidigare har varit väldigt fokuserade på framförallt New York och Los Angeles. Men detta gör ju att tidningen blir mer exotisk och i.o.m. ökar risken att jag verkligen är en wigger.

Jag har sagt ”sho bre”, brorsan, och habibi så länge nu att jag att jag inte tänker på det längre. Men jag har ju faktiskt invandrar kompisar försvarar jag mig med. Jag börjar ofta sms med yo och avslutar dom med peace. Jag hiphopkramar kompisar och bekanta. Detta gör ju mig till en naturlig wigger. Hjälp är det verkligen så illa att jag är en wigger?

Fyra år har gått sen boken skrevs. Mycket har hänt sen dess. Wiggerismen infiltrerat samhället så snabbt och smidigt att ingen har tänkt på det. Den har nästan blivit en del av folkhemmet. Alla i Malmö vill flytta till Möllan och äta falafel. Nu är majoriteten av musiken som spelas på Mtv svart. Tjejerna skakar rumpan som aldrig förr. Killar börjar också använda bling. Alla lyssnar på hiphop, även dom som hatade det förut. Dom flesta vill se sig som ironiska och inte riktigt kännas vid att dom faktiskt lyssnar på det.

Det har tillkommit en ny kategori av wiggers, överklasswiggers. Jag har inte riktigt uppmärksammat det tidigare mer än att prinsessan Madelene kör en Lexus. För några veckor sen på en bratklubb på avenyn där jag jobbar tillsammans med två överklasskids kom jag i kontakt med det först. En kväll när vi stängde så hörde jag hur några började beatboxa i micken som finns i DJbåset. Först trodde jag att dom bara skojade, vilket dom antagligen gjorde till viss mån men efter ett tag så hör jag hur jävla grymma dom faktiskt var. Speciellt en av dom som kör Rahzel’s If your mother only knew. Den är bland dom svåraste låtarna att köra eftersom det är trummor basgång och sång på en och samma gång. Han gjorde det ganska bra dessutom. Det finns även en hiphopklubb på det här stället så det gör ju saken ännu mer uppenbar. Dessutom så finns det en tag där inne i graffitistil med ett adligt efternamn. Hans kompis som f.ö. ser ut som och kallas för prinsen lever ett thuglife fast med några fler nollor på bankkonton. Han fyllekörde sin pappas Mercedes i 500 000 kronorsklassen och kraschade den i ett träd så att den stod vertikalt och började brinna. Självklart ljuger han, begår försäkringsbedrägeri och kommer undan med vårdslöshet i trafik.

Det är inte konstigt att unga överklasskillar dras till svart kultur och hiphop i synnerhet. Det är utanförskapet som gör det. De känner sig rotlösa och vill tillhöra något. Något som är en slags subkultur men ändå mitt i mainstream för tillfället. Lagom radikalt med andra ord. De vill vara lika coola rapparna på tv. Dom har råd att spruta ut champagne av märket Cristal på gold digger-tjejerna som avundsjukt tigger om drinkar i utbyte av lite hångel eller adlig säd, så varför inte göra det?

Frågan är nu om jag är en wigger eller inte. Antagligen så är jag nog det. Men vem är inte det idag?