Jag är inne i en period när jag minns mina drömmar, vilket är ovanligt för mig. Jag vet att drömmar inte är logiska och bara består av en massa osammanhängande tankar och därför kanske inte är så intressanta att skriva om. Men den här helgen så har jag drömt ganska märkliga drömmar så därför känner jag för att skriva om dom.

Igår så vaknade jag av att jag låg och kysste luften ömt och väldigt passionerat. Jag var mitt inne i en dröm där jag kysste Marie Serneholt. Jag minns att jag var så himla förälskad och kär i henne. Det var en sån kyss när hela världen stannar och hela ens själ är mitt inne i kyssen. Jag var så stolt att jag äntligen hade fått henne. Hon var som den där tjejen man drömde om i högstadiet men aldrig fick.
Det märkliga är att jag aldrig varit attraherad av henne och hon är verkligen inte den typen av tjej jag faller för. Men just då i drömmen så betydde hennes vågiga blonda hår och guldsmycken hela världen för mig.

Inatt drömde jag att jag var hemma i Gävle och mitt ex hälsade på. Min mamma var borta över natten så mitt ex fick sova i hennes säng. När jag kom hem till lägenheten på morgonen efter att ha jobbat natt så går jag in i mammas sovrum för att hälsa på mitt ex och kommer på henne med hennes nya kille. Hon skäms lite och han reser sig kallt upp och täcket för sitt nakna skrev precis innan jag hinner se det. När han går förbi mig för att gå på toa så säger han nåt otrevligt och knuffar till mig med axeln. Precis då kommer min mamma hem och blir upprörd på mitt ex som jag genast börjar försvara. I det ögonblicket så vaknar jag med en minst sagt konstig känsla i kroppen. Sen tänker jag lite på att det var godis för freudianer och somnar om.

Den här låten tillägnar jag min drömtjej Marie!
Loleatta Holloway - Dreamin’

Andra bloggar om: Marie Serneholt, Drömmar, Freud

Tillbaka i ekorrhjulet, tillbaka till verkligheten, tillbaka till tråkigheten.

Jag insåg precis att jag inte har skrivit på tre månader. Det blir lätt så när man har ett projekt. Först jobba dubbla pass för att få ihop pengar till resan, sen själva resan och efter det jetlagen. Jag tycker att det är skönt att jobba sig själv dum i några veckor för att göra något kul med pengarna. Just därför är jag ganska nöjd med att ha så flexibla jobb. När jag precis kom hem från resan så var jag mest i koma så jag gick på rutin och orkade inte tänka.

Det är först nu jag inser hur mycket jag längtar tillbaka. Droppen var Sex & The City-efterfesten. Den gjorde mig illamående. Jag hatar verkligen botoxade och solariebrända 40åriga män i frack som ska kladda på unga pengakåta tjejer i stilettklackar. Tillsammans poserar dom glatt och bekymmersfritt för avenyns kostymklädda mingelfotografer med sina perfekta fixade tandrader.

”Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad
Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad
Hela världens hunger samlad i mig. Hela världens hunger samlad i mig.”
Markus Krunegård – Jag Är En Vampyr

Jag är så less på allt borstat stål och alla designertaklampor i barer. Jag vill tillbaka till sunkiga barer på Lower East Side där folk skiter i rökförbudet och tänder en cigg. Eller varför inte en joint? Här kan man inte ens sätta sig lite på ett bord när man ska prata med en vän som sitter i soffan.

Jag tänker mycket på Kenny och Ray som jag träffade i New Orleans. Dom var nog så osvenska man kan bli i sättet att tänka. Jag har aldrig känt mig så materialistisk som när jag hörde deras historier om att sälja allt för att sticka iväg och resa. Själv kan jag inte ens sälja skivor jag aldrig kommer att lyssna på igen, för att dom är minnen. Men minnen kan man inte leva på. Jag tänker på Kennys tankesätt, låt inte dina ägodelar äga dig. Jag önskar att jag kunde leva mer så, jag gör verkligen det. Det känns tråkigt att jag ska vara så jävla sentimental.

Jag ska nog sätta på en av mina hundratals skivor, dricka lite vin och drömma mig bort…

Två goda vänner till mig har nyss fått sitt första barn och två till ska snart försöka skaffa ett barn. Jag är verkligen glad för deras skull! Det är verkligen något spännande och vackert med det, även fast det känns främmande och långt borta för mig. Det är verkligen häftigt med en ny person som kommer till världen och kippar efter sitt första andetag.

Precis som ett nyfött barn som tar sitt första andetag så känns det som att jag kippar efter andan efter att ha kommit ur en lång svacka. Jag känner mig verkligen lycklig nu efter att ha kommit över mitt ex! Ingen mer svartsjuka, ingen mer avundsjuka och inget mer krångel mellan oss. Det känns mer som att jag har fått en ny vän, eller nygammal kanske man ska säga.

Jag känner för första gången på länge att jag verkligen kan gå vidare och bara njuta av det liv jag lever, umgås med mina goda vänner och slippa oroa mig. För jag har verkligen mycket som gör mig lycklig. Precis som ett barn som lär sig att gå så kommer jag förhoppningsvis snart kunna ta mina första stapplande steg tillsammans med någon i ett nytt förhållande.

Andra bloggar om: Barn, Förhållanden, Vänner

Får man tycka illa om Britta Persson? Sveriges samlade recensenter verkar inte tycka det.

Själv blir jag arg när jag hör hennes gnälliga röst. Jag slänger mig på fjärrkontrollen så fort jag hör ”and in the year…”, -bort med skiten jag lyssnar heller på statiskt brus! Hon är ett sömnpiller, tråkig tråkig tråkig! Värst av allt är att hennes musik inte svänger ett jävla dugg! I sådant fall kanske jag hade kunnat stå ut med gnällrösten.

Men det som stör mig mest är vurmen kring henne. Det finns många bättre band och artister som förtjänar hennes kontrakt på Bonnier Amigo och framför allt många som förtjänar speltiden på radio.

Hon känns som den där nya tjejen som kommer till klassen på mellanstadiet. Tjejen som alla tjejer vill bli vän med och alla killar blir förälskade i, men ingen vet varför.

Kritikerkåren är enade om att hon är en ung begåvad tjej och recensionerna är späckade till bredden med lovord och superlativ. Hennes skiva hyllas (om än försiktigt) som årets skiva redan i januari! Det känns som att dom har utlyst en tävling på sin årliga kongress om vem som kan skriva den bästa hyllningen till henne.

Det känns också lite som att hon blir hyllad för att hon rör sig med erkända musiker och producenter. Precis som med Jonna Lee för att hon sjöng en duett med Ed Harcourt.

Undrar vad recensenterna skulle skriva om Amanda Jenssen om hon hade haft samma människor runt sig? Men nu kommer ju inte Amanda från samma creddiga bakgrund så hon kommer ju aldrig få en chans. Men Britta kommer från den bakgrunden och Britta spelar lo-fi och lo-fi får man inte kritisera, just för att det är lo-fi. Men framför allt så får man inte såga unga ”begåvade” tjejer.

Andra bloggar om: Britta Persson, Recensenter

Jag kom på hur kul det är att läsa andras årslistor så jag skrev min egen trots allt…

Årets…
Skiva: Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala
Låt: Juvelen – They Don’t Love You
Klubb: Svanen
”Svartklubb”: Truckstop Alaska
Bar: Sejdeln och Kings Head
Sommarhäng: Onsdagsklubben på Nefertiti
Konsert: Prince på O2 i London
DJ-trend: Ironiska låtar
Stalkerverktyg: Facebook
Bartender: Johanna på Svanen
Otrevligaste bartender: Tjejen på Kellys
TV-program: Boston Tea Party
Sämsta: Förhoppningar som krossas
Bästa: Självförtroendet som kom tillbaka
Klädesplagg: Rutiga skjortor
Dryck: Rökig singelmaltwhisky
Mat: Getostlasagne med kantarellsås
Mest spontana: Resorna till Marseille och London
Tidsfördriv: Ladda ner serier
Youtubeklipp: Sexa Redbull
Hemvändare: Jacko
Avsked: Klaras, tack för alla fina år!
Göteborgare: Erik för Svanen och Atif för tidernas julbord på Sejdeln

Andra Bloggar om: Nyår, Listor

Jag funderade ett tag på att skriva en årslista, men jag väljer att blicka framåt istället. Gammalt ska förpassas till historien för att ge plats åt nytt. Dåliga tankar och magont ska supas i glömska på nyårsafton.

Jag hoppas att 2008 ska bli ett år fyllt av nya upplevelser, intryck och människor. Jag känner på mig att allt strul med ex och vänner som inte hör av sig löser sig och blir fungerande vänskaper igen. Känns som att tiden (och jag) är mogen för det. Dags att sluta älta helt enkelt.

Även om soul kommer att fortsätta vara bakgrundsmusik på mingelfester för dom flesta så känner jag på mig att discon kommer att bli starkare än på länge. Det hörs mycket i electron, lite i popen och på dansgolven på stans klubbar. Det känns mycket bra. Bra känns även att punken kommer tillbaka. Hästpojken och Samtidigt Som är nog bara starten för ny fräsch svensk poppunk.

Det känns som att 2008 kommer att bli ett bra år helt enkelt…

Andra bloggar om: Nyår, Relationer, Soul, Disco, Electro, Pop, Punk, Hästpojken, Samtidigt Som

Jag träffade en kompis över ett par öl för några veckor sen. Han jobbar på en engelsk pub som har många stammisar. En av stammisarna berättade för honom att det bästa han hade gjort var att lägga ner facebook.

Facebook hade fått honom att känna sig som en gammal gubbe. Varje morgon när han vaknade så satte han på datorn det första han gjorde. Han gick in på facebook och kollade om han hade fått nåt mail. Oftast hade han inte det utan gick till köket och åt frukost istället.

Precis som en gammal gubbe som går och kollar brevlådan en andra gång på en timme så gick han in på facebook och kollade, nähä inget nu heller. Han kollade ytterliggare en timme senare och såg att han fått en artificiell öl. När han inte förstod vad det var så kände han vilken gubbe facebook hade förvandlat honom till. Det var då han bestämde sig för att lägga ner facebook.

Förövrigt så tror jag att jag saknar “is” i statusen. Jag vet att man kan skriva dit det själv men det blir inte samma sak…

Andra bloggar om: Facebook, Vänner, Öl

Det är lite märkligt hur en och samma dag kan få en att känna sig så ung och så gammal på samma gång…

Jag var uppe i Stockholm för ett tag sen för att gå på en kompis svensexa. Bröllopet var i somras men någon svensexa blev aldrig av då av olika anledningar. Det dröjde flera månader tills alla kunde få ihop sina scheman och ta sig från Umeå i norr och Göteborg i söder för att samlas i Stockholm.

Jag hade aldrig nåt problem med mitt schema eftersom det är tomt eller består av saker som går att ställa in eller flyttas på. Festerna kommer igen och mina jobb är knappast så betydelsefulla att jag inte kan ta ledigt från dom. Men dom andra i gänget har tentor som måste pluggas till, barn som måste passas och så vidare.

Det är något speciellt med bröllop, det är en sån definitiv manifestation av sin kärlek för varandra. Jag respekterar verkligen det och avundas dom som kommer till den punkten i sina liv. Det kanske verkar som att jag är bitter eller avundsjuk och inte unnar dom det, men så är det verkligen inte. Tvärtom, jag önskar verkligen alla mina vänner som gift sig all lycka. Det känns bara så långt borta för min egen del. Jag känner mig så ung jämfört med mina jämnåriga vänner. Jag inte ens kan lyckas ha en fungerande relation med någon.

Kärlek blir verkligen ett samtalsämne i sammanhang som har med bröllop att göra. Självklart skulle mitt ex komma upp och det var det sedvanliga rådet att släppa och gå vidare som gavs till mig. Det känns väldigt enkelt att säga en sån sak när man är gift eller förlovad, därmed inte sagt att det inte är ett bra råd. Men det är kanske inte så okomplicerat, kärlek är inte linjärt.

Vi var många i sällskapet som inte träffats på många år och många träffas bara i berusat tillstånd på juldagen. Det föll sig därför naturligt att prata om gamla minnen. Jag gillar att prata om minnen, det är ett skönt sätt att fly nuet. När man pratar om saker som hänt för nästan tio år sen så är det lätt att känna sig lite gammal. Folkölsfyllorna känns då rätt avlägsna, men dom kanske inte är det trots allt?

Svensexan slutade på en inflyttningsfest som hölls av gemensamma vänner till alla i sällskapet. I en lägenhet på söder trängdes nästan lika många personer som det var kvadratmeter i lägenhet. Folk hade inte setts på många år och rollerna från gymnasiet kom fram hos många. Vissa spelar sina favoritlåtar på stereon, andra dansar för tredje gången till samma låt och andra sitter vid ett bord pratar.

Jag var en av dom som satt vid bordet. Jag tuggade salta pinnar och diskuterade för att döva panikångesten som kom krypande på grund av allt folk och surr i lägenheten. Efter att ha diskuterat med en tjej om musik, film och norrland ett tag så hamnar vi till slut på den enorma klädhögen som bildats på sängen. Vi började hångla och allt surr försvann äntligen.

Det är skönt att bara vara i nuet men samtidigt kunna koppla bort allt jobbigt omkring en. Det är skönt att känna sig som sexton igen och känna känslan av att man har hela livet framför sig. Det är skönt att känna känslan av att gå vidare. Det är skönt att tro att livet är okomplicerat och linjärt, även om det inte är det. Man kanske behöver gå tillbaka till sexton för att gå vidare om man har kört fast? Kanske.

Andra bloggar om: Ålder, Bröllop, Vänner, Kärlek, Klädhög

När batterierna i ens iPod har tagit slut och man har läst klart tidningen så finns det inte så mycket kvar att göra på bussen än att dagdrömma. Bill Clinton är i stan och jag läste att han har ett musikkrav på sin lista, Motown. Clinton gillar soul alltså, vad kul tänkte jag.

När bussen åkte förbi Lindholmen så försvann jag någon helt annanstans. Jag var i tältet där Clinton signerade böcker. Jag hade på något sätt blivit hans privata DJ. Jag satt och funderade lite på vad jag ville spela för låtar till honom. Eftersom han gillade soft musik så var ju Ghetto Child med Curtis Mayfield given, likaså Just the two of us med Bill Withers. Sen kom jag på att jag ville ha ett politiskt tema, så jag valde The Ghetto med Donny Hathaway och A day in the life of a working man med David Ruffin.

Vad kul vi skulle ha jag och Bill. Vi skulle åka över hela världen. Han skulle ha olika föreläsningar och möten och jag skulle spela musik för honom. Hans secret servicekillar skulle få bära mina skivbackar och köra oss till en massa nattklubbar. Vad lätt det skulle vara att ragga med Bill. Vi skulle få så mycket brudar han och jag.

“They call me Jackhammer for all the bread I got
or they call me Bill Clinton for all the head I got”
Master P (Snoop Dogg - Lay Low)

Sen funderade jag på om han gillar Prince. Det måste han ju nästan göra, alla vettiga människor gör ju det. Jag skulle säkert kunna få träffa Prince genom Bill, han har ju så mycket kontakter.

Från Prince svävade mina tankar till Sofia igen. Jag ska ju inte tänka på henne har jag bestämt mig för. Men det kändes inte lika jobbigt längre… Jag har ju Bill!

“I’ve gotta broken heart again
Cuz we’re only supposed to be friends
You see he stole my old lady away from me
And now I’m just as blue as I can be
I’ve gotta broken heart again
Cuz I ain’t got no money to spend
You see I spend it all on long distance phone calls
Beggin her to please come home, yeah, yeah
Ah, yeah
It doesn’t matter what I do
I can’t stop, ah, thinking about uou
The little things you said
The things you do to me in bed
Oh baby, I can’t get you outta my head
Oh, oh, gotta broken heart again, yeah
This time it’s serious
It feels just like the end
Cuz once your love has gone away
There ain’t nothing, nothing left to say “
Prince – I Got A Broken Heart Again

Andra bloggar om: Bill Clinton, Soul, Relationer, Dagdrömmar, Prince

”It’s been seven hours and thirteen days
Since u took your love away
I go out every night and sleep all day
Since u took your love away
Since u been gone I can do whatever I want
I can see whomever I choose
eat my dinner in a fancy restaurant
But nothing
I said nothing can take away these blues,

‘Cause nothing compares
Nothing compares 2 u”
Prince - Nothing compares 2 u

Jag är en dålig förlorare, det vet nog alla som spelat spel med mig. Jag hatar att förlora, jag blir så sur och frustrerad och ibland ledsen tom. Jag har länge funderat på varför jag blir det. Jag vet inte om det bara är det att jag gillar vinna som gör det. Jag hatar att förlora allt. När jag var liten så fick hela familjen leta efter leksaker som jag tappat bort för annars skulle jag bli så förtvivlad att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. När jag blev äldre så blev det skivor istället. Jag är fortfarande lite ledsen över en Metallicaskiva jag blivit av med och då gillar jag dom inte ens längre.

Jag kämpar alltid in i det sista för att inte förlora. Jag skulle säkert ha varit bra på fotboll om det inte var det att jag är så dålig på avslut. Det är jag även i en annan mening. Jag har haft tre förhållanden som jag har haft svårt med avsluten på. Det senaste är det värsta. Ett förhållande som varat fram och tillbaka i fem och ett halvt år nu. Dom två första åren var helt underbara och nästan löjligt problemfria, den senare tiden var i mångt och mycket ett godhjärtat försök i konstgjord andning tillspetsat med svartsjuka och ångest.

Det är inte lätt att lämna världens underbaraste person hur mycket hon än sårar en. Speciellt när vi båda så himla gärna vill att det ska fungera. Det är inte lätt att starta om på nytt med ett distansförhållande. Det är inte lätt när det finns andra män med i bilden. Det är inte lätt helt enkelt. Men det var värt ett försök hur ont det än gjorde. Ingen kan ändra mig på den punkten.

För jag försökte i alla fall. Det gjorde jag. Oavsett vad andra sa till mig så fortsatte jag att kämpa. Men ibland så måste man inse att man har förlorat, oavsett hur dålig förlorare man än är. Det är bara att släppa och gå vidare, som är kontentan av alla goda råd jag fått. Råd som jag för det mesta inte bett om, men ofta önskat att jag kunnat följa. Om det nu inte hade varit så komplicerat.

Efter ett otroligt jobbigt men väntat telefonsamtal är allting klart. Allt var som väntat och det är dags att gå vidare. Det har ju hon gjort. Jag kan ju inte fortsätta kämpa mot väderkvarnar…

“Maybe we could make it all right
We could make it better sometime
Maybe we could make it happen baby
We could keep trying
but things will never change
So I don’t look back
Still I’m dying with every step I take
But I don’t look back”
Kleerup & Robyn - With every heartbeat

Andra bloggar om: Prince, Relationer, Förlora, Cervantes, Don Quijote, Kleerup, Robyn